- Start
- Ståndpunkter & fakta
Intressepolitiskt program
Intressepoltiskt program
Utveckling av det svenska arkivväsendet
Arkiven utgör grunden för samhällets kunskapsutveckling. Till skillnad från de två offentliga arkivsektorerna omfattas inte enskilda arkiv av handlingsoffentlighet eller Arkivlagens krav på bevarande. Arkivering sker på frivillig basis.
Svenska Arkivförbundet arbetar för att skapa goda förutsättningar för arkivering, upplysa om arkivens roll i samhällsutvecklingen samt att stärka och synliggöra arkiven som en del av vårt gemensamma kulturarv. Här presenteras förbundets intresseolitiska program med krav på utvecklingsinsatser som det svenska arkivväsendet, och den enskilda arkivsektor specifikt, behöver.
Lagreglering
I den nuvarande arkivlagen står det i den tredje paragrafen att “Myndigheternas arkiv är en del av det nationella kulturarvet.” Detta inkluderar dock inte arkiv från näringslivet, civilsamhället eller privatpersoner. Det är en svindlande tanke att arkiven från Volvo, Svenska Akademien eller August Strindberg inte skulle räknas som en del av vårt kulturarv.
Arkivlag (1990:782) bör omgående revideras med de två inledande paragraferna som föreslogs av Arkivutredningen 2019.
Inskränkningar i upphovsrätten innebär att vissa kulturarvsinstitutioner har rätt att använda upphovsrättsskyddat material under specifika omständigheter. Detta gäller dock inte enskilda arkivinstitutioner. Till exempel får Arkiv Gävleborg inte kopiera upphovsrättsskyddat material som av säkerhetsskäl inte bör lämnas ut. Arkivet har inte heller rätt att kopiera sådant material för forskningsändamål.
Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk bör omgående revideras för att gynna forskningens och kulturarvets intressen.
I betänkandet om Kultursamverkansmodellen föreslogs att regional enskild arkivverksamhet ska tas bort som ett utpekat kulturområde. Detta visar på en bristande kunskap om hur det svenska arkivväsendet är organiserat och riskerar att urholka den kulturella infrastrukturen.
Förordning (2010:2012) om fördelning av vissa statsbidrag till regional kulturverksamhet bör fortsätta omnämna regional enskild arkivverksamhet som ett villkor för fördelning av statsbidraget.
Finanisering
Ägarlösa arkivbestånd är sådana arkiv som ingen betalar för att bevara. I en kulturarvskontext kan detta tyckas märkligt; ingen privatperson eller organisation betalar till exempel för att en spinnrock ska bevaras på ett museum eller för att en bok ska finnas på ett bibliotek. Verkligheten är dock att många arkivbestånd bevaras genom depositionsavgifter.
Det uppstår en intressekonflikt kring bevarandeuppdraget hos arkiven när deponenter avvecklas, går i konkurs eller avlider. Även om samlingarna ökar, vilket är positivt, minskar finansiärerna för lokaler, IT-kostnader och arkivvård.
Riksarkivet bör ges i uppdrag att fördela statsbidrag till arkivinstitutioner eller -funktioner som bevarar ägarlösa arkiv.
Som en logisk följd av att enskilda arkiv erkänns som en del av kulturarvet i arkivlagen, måste också arkivinstitutioners möjligheter att få bidrag för lokaler likställas med andra kulturinstitutioner. I dagsläget kan museer få bidrag för arkivlokaler, men arkivinstitutioner kan inte få det.
Förordning (1990:573) om stöd till vissa icke-statliga kulturlokaler bör omgående revideras för att även omfatta arkivinstitutioners kulturlokaler.
Civilsamhällets och näringslivets arkivering bygger på frivillighet från arkivbildarna – och deras betalningsförmåga. Detta leder till att färre arkivbestånd bevaras än vad som vore önskvärt, både för forskningens och kulturarvets skull.
Regeringen bör därför utreda om avgifter för bevarande av arkiv kan göras avdragsgilla, för att skapa ett ekonomiskt incitament för arkivering.
Synlighet
“En tydlig brist i de underlag utredningen haft tillgång till är att det saknas samlade uppgifter om arkivens omfattning och tillväxt, såväl fysiska som digitala”, står det i Arkivutredningens betänkande (2019). Avsaknaden av data om arkivsektorn gör att kulturområdet osynliggörs, bortprioriteras och riskerar att förlora sin samhällsrelevans.
Myndigheten för kulturanalys bör ges i uppdrag att samla in statistik om arkivbestånd och arkivinstitutioner i Sverige.
Arkiv bevaras för att användas, både idag och i framtiden. En förutsättning för att kunna använda dem är att man kan hitta arkivbestånden. Detta är grundläggande för arkivväsendets demokratiska funktion och för forskningen.
Riksarkivet bör få öronmärkta medel för att kontinuerligt utveckla och förvalta den Nationella arkivdatabasen (NAD). Dessutom bör det inrättas utvecklings- och användarråd för att göra databasen relevant för både den offentliga och enskilda arkivsektorn samt akademin.
Det saknas en samlad överblick av den enskilda arkivsektorns omfattning, förutsättningar och behov. Detta skapar stor osäkerhet kring framtida investerings- och utvecklingsbehov. Motsvarande kartläggningar har redan genomförts i både Danmark och Norge.
Som den aktör med bäst förankring i sektorn bör Svenska Arkivförbundet ges uppdrag och finansiering för att kartlägga den enskilda arkivsektorns förutsättningar och behov.
Långsiktighet
Arkivens bevarande har ingen bortre tidsgräns; arkiv är för evigheten. För att säkerställa detta bör en nationell arkivstrategi utvecklas för att garantera arkivsektorns långsiktighet och utveckling. Liknande strategier finns redan för bibliotekssektorn och den norska arkivsektorn.
Regeringen bör ge en särskild utredare i uppdrag att i dialog med sektorns intressenter ta fram en nationell arkivstrategi.
De svenska arkivvetenskapliga utbildningarna ger arkivarier en bra grund att stå på, såväl i en modern informationsförvaltande roll, liksom en kulturarvsbaserad. Men ämnesområdet behöver mer forskning och utveckling för att bibehålla sin samhällsrelevans.
Svenska universitet bör skapa mer tid för forskare i arkivvetenskap och forskningsfinansiärer bör identifiera arkivvetenskap som ett ämne jämte exempelvis biblioteksvetenskap och historia.
