Intressepolitiskt program

Vårt gemensamma minne - vårt gemensamma ansvar

Intressepolitiskt program

Arkiv är en självklar del av vårt gemensamma minne. Så lyder Svenska Arkivförbundets vision. Det låter självklart, men verkligheten säger något annat. I flera lagtexter utesluts arkiv helt eller delvis från att på samma villkor som andra kulturinstitutioner bidra till samhällsutvecklingen och forskningen. Arkivfrågorna måste lyftas tydligare – både inom kulturpolitiken och i den offentliga förvaltningen. I dag faller många frågor mellan myndigheters ansvarsområden, vilket försvårar samordning, utveckling och långsiktig planering. Sverige saknar en sammanhållen politik för arkivsektorn. Det är hög tid att ändra på det.

Vi vänder oss till dig som fattar beslut om Sveriges framtid. Tillsammans kan vi skapa en arkivpolitik som stärker demokratin, forskningen och kulturarvet – och som ger stolthet, beredskap och en trygg grund att bygga vidare på.

Intressepolitiskt program (PDF)

Huvudbudskap

Inkludera alla arkiv i kulturarvet
Nuvarande lagstiftning utesluter viktiga privata arkiv – som Volvos företagsarkiv, Svenska Akademiens stiftelsearkiv och August Strindbergs personarkiv – från kulturarvsdefinitionen. Arkivlagen måste revideras så att hela arkivlandskapet erkänns som en självklar del av det nationella kulturarvet.

Ge arkiv rättvisa villkor
Arkivinstitutioner saknar det stöd som andra kulturinstitutioner får – exempelvis för lokaler och upphovsrätt. Lagstiftning och stödformer måste moderniseras för att säkerställa bevarande och tillgänglighet för framtiden.

Bygg en långsiktig arkivpolitik
Sverige behöver en nationell arkivstrategi, bättre statistik, en utvecklad Nationell arkivdatabas och satsningar på arkivvetenskap – för att säkra kunskap, demokrati och kulturarv för kommande generationer.

Säkra arkiven i kulturpolitiken

Varken Volvos företagsarkiv, Svenska Akademiens stiftelsearkiv eller August Strindbergs personarkiv omfattas av det nationella kulturarvet enligt dagens lagstiftning. Arkivlagen erkänner i dag endast myndighetsarkiv som en del av kulturarvet. Det innebär att omfattande och ovärderliga samlingar från civilsamhället, näringslivet och privatpersoner formellt står utanför det kulturarvsbegrepp som staten definierat.

Enskilda arkivbestånd bär på unika berättelser om vårt samhälles mångfald och komplexitet. För att stärka kulturarvet i sin helhet behöver vi en lagstiftning som speglar verkligheten – där även enskilda arkiv erkänns som en integrerad och likvärdig del av det gemensamma kulturarvet.

Svenska Arkivförbundet vill därför, som ett första steg, se en revidering av arkivlagen så att den inkluderar hela arkivlandskapet – offentligt såväl som enskilt.

Ge Arkiv rätt att agera

.För att arkivinstitutioner ska kunna fullgöra sitt uppdrag krävs att de får rättsliga möjligheter att hantera det material de bevarar. I dag saknar privata arkiv de undantag i upphovsrättslagstiftningen som gäller för museer, bibliotek och offentliga arkiv. Konsekvensen? Betydelsefullt material får inte kopieras, digitaliseras eller göras tillgängligt – inte ens för forskning eller av säkerhetsskäl.

  • Ett länsarkiv får inte kopiera en tidningsartikel som refereras i en arkivhandling för att komplettera beståndet – vilket försvårar framtida forskning.
  • Ett lokalhistoriskt arkiv måste lämna ut originalfotografier till forskare i läsesalen, vilket ökar risken för stöld och kräver omfattande övervakning.
  • En specialiserad arkivinstitution får inte digitalisera en ljudinspelning för att tillgängliggöra den via dator, utan måste tillhandahålla teknisk utrustning för uppspelning av originalformatet.

För att även privata arkivbevarare ska kunna bidra till ett levande och tillgängligt kulturarv krävs en modernisering av upphovsrättslagstiftningen.

Arkivlokaler är kulturlokaler

Arkiven spelar en avgörande roll i att bevara vårt gemensamma minne – men arkivinstitutioner står utan det stöd som andra kulturinstitutioner kan räkna med. I dag kan museer få bidrag för sina arkivlokaler, men inte arkivinstitutioner. Två verksamheter med liknande funktioner och behov behandlas alltså olika – en inkonsekvens som underminerar arkivsektorns möjligheter att arbeta långsiktigt och professionellt.

För att säkerställa att arkivinstitutioner får samma förutsättningar som andra kulturinstitutioner att upprätthålla ändamålsenliga, tillgängliga och säkra lokaler krävs en förändring av det regelverk som styr statligt stöd till kulturlokaler.

Investera i framtidens kunskap

Arkiv är en grundpelare i ett demokratiskt samhälle. De bevarar vårt gemensamma minne och möjliggör forskning, transparens och historisk förståelse. Men för att arkiven ska kunna möta framtidens behov krävs både strategisk styrning och vetenskaplig förankring.

I dag saknas en nationell arkivstrategi som samlar sektorn och tydliggör mål, ansvar och prioriteringar – för både offentliga och enskilda aktörer. Arkivens uppdrag är enormt: att bevara information för evigheten. Det kräver hållbara, långsiktiga strukturer. Sverige har redan strategier för bibliotekssektorn, och Norge har infört en nationell arkivstrategi. Sverige bör följa efter genom att tillsätta en utredning som leder fram till en samordnad och framtidsinriktad arkivpolitik.

För att en sådan strategi ska bli verkningsfull måste också arkivvetenskapen stärkas. Svenska utbildningar ger en god grund för yrkesverksamma, men forskningen är begränsad och ämnets status som självständig disciplin är otydlig. För att möta samhällets krav krävs långsiktiga satsningar från universitet och ett erkännande från forskningsfinansiärer – i nivå med biblioteksvetenskap och historia.

Tillsätt en utredning som tar fram förslag till en nationell arkivstrategi med tydliga mål, ansvar och prioriteringar. Strategin ska också innehålla en långsiktig satsning för att etablera arkivvetenskapen som en erkänd och självständig forskningsdisciplin.

Arkiv ska användas

Arkivens värde ligger inte enbart i att de bevaras, utan i att de används. I dag saknas en samlad överblick över var arkiv finns, hur omfattande de är och hur de nyttjas. Denna kunskapslucka gör att arkiven inte kan spela den roll de borde – inom forskning, kulturarvspolitik, krisberedskap och digital innovation.

Utan en nationell kartläggning famlar vi i mörker. I en tid präglad av säkerhetshot, klimatförändringar och snabba teknologiska skiften är kunskap om arkivens innehåll och tillgänglighet avgörande – inte bara för forskare, utan för hela samhällets beredskap och motståndskraft.
Det behövs en systematisk kartläggning av antalet arkivbevarare, deras behov och förutsättningar.

Tillika är arkivens osynlighet i den officiella statistiken ett hinder för långsiktig planering. Utan siffror om tillväxt, omfattning och användning – både fysiskt och digitalt – riskerar arkiven att marginaliseras i kulturpolitiken.
Ge Myndigheten för kulturanalys i uppdrag att ta fram relevant statistik för att ge arkivsektorn den tyngd och synlighet som krävs för att kunna utvecklas strategiskt.

När vi vet var arkiven bevaras och hur de används, måste vi också kunna hitta i dem. Arkivbestånd bevaras för att användas, men utan fungerande sökvägar förblir deras innehåll osynligt. En kraftfull och användarvänlig Nationell arkivdatabas (NAD) är avgörande för att forskare, medborgare och verksamheter ska kunna hitta, förstå och använda det material som bevarats för framtiden.
Med riktade resurser till Riksarkivet och ett brett förankrat utvecklingsråd kan NAD bli mer än en databas – den kan bli ett kunskapsnav som stärker delaktighet, främjar forskning och driver innovation.

Gapet mellan uppdrag och resurser

Genom att ge arkivsektorn rättvisa villkor och långsiktiga resurser kan vi bygga ett mer representativt och tillgängligt kulturarv – ett arkivlandskap där fler röster får plats och där framtidens forskare och medborgare får tillgång till ett rikare källmaterial. I dag brottas arkivsektorn med strukturella hinder som hotar både bredden i det bevarade kulturarvet och möjligheten att göra det tillgängligt.

Ett växande problem är ägarlösa arkivbestånd – samlingar som deponerats av föreningar, företag eller privatpersoner, men där arkivskaparen har upphört att existera och därmed också den ekonomiska ersättningen för bevarandet. Det innebär att viktiga berättelser riskerar att gå förlorade – inte för att de saknar historiskt värde, utan för att arkivbevarare saknar ekonomiskt stöd.

För att undvika att dessa samlingar faller mellan stolarna krävs ett riktat statsbidrag för bevarande av kulturhistoriskt värdefulla, ägarlösa arkiv.

Men det räcker inte att rädda det som redan finns. Vi måste också säkerställa att fler röster får möjlighet att gå till historien. I dag bygger bevarandet av enskilda arkiv ofta på frivillighet och ekonomisk förmåga. Det leder till att vissa berättelser dokumenteras, medan andra tystnar. För att bredda och fördjupa dokumentationen av det svenska samhället krävs ekonomiska incitament som gör det möjligt för fler att bidra till vårt gemensamma minne.

Ett konkret förslag är att utreda möjligheten att göra kostnader för arkivering avdragsgilla – som en investering i långsiktig hållbarhet.